"DOBERMANNEN ÄR EN SPORTBIL I HUNDFORMAT" 

Artikel ur Hundsport nr 3/1998

Dobermannen är en sportbil i hundformat. Linjerna är formfulländade och prestandan hög. Motorn är stark och farten kan drivas upp maximalt. Men bra däck, god väghållning och inte minst en skicklig förare är förutsättningar som aldrig får åsidosättas. Kör man av vägen med en Dobermann riskerar kraschen att bli fatal.

Dobermannen har en utstrålning som kan få skinnet att knottra sig. Den är ett av de främsta exemplen på reslighet och elegans i kombination med kraft och muskler, alltsammans förpackat i stram hud och kort, glänsande päls vars gnistrande lyster understryker intrycket av styrka och hundraprocentigt välmående. Den är stilig, den är ståtlig - den är rent av oemotståndlig.

ETT TIDSKRÄVANDE PROJEKT

Bland annat därför kan det gå riktigt tokigt för Dobermannen. Många känner sig kallade, men få är utvalda och det räcker inte med att vara fascinerad av utseendet för att vara ett lämpligt ägarämne. Ett lyckat hundköp fordrar insikt om en brukshunds behov och vilka krav den ställer på tillvaron. Dobermannens yttre är ett plus i kanten, det utgör grädden på moset, men får aldrig vara enda bevekelsegrunden i rasvalet. Glöm alltså tanken på Dobermannen som accessoar till märkeskläder och stilmöbler. Ta istället fram den gamla varma jackan och de fodrade stövlarna för ett liv med Dobermann handlar om timmar i skog, mark och på appellplaner.

Dobermannen är en arbetskrävande hund. Den vill jobba, den måste få jobba, för att bli harmonisk. Nyckeln till en lycklig och lydig hund heter träning och meningsfull sysselsättning i riklig mängd. Därtill vill den ha mycket motion. Ett par timmar om dagen behöver den få röra sig. Med fördel kan man variera skogspromenader med cykling, jogging och eventuellt simning. Rasen är stor och snabb nog att kunna följa med på ridturer. Vuxen och vältränad orkar Dobermannen i det närmaste hur mycket som helst. Det låter sig inte göras att trötta ut den enbart genom fysisk ansträngning. Tvärtom, ju mer man motionerar hunden, desto mer pockar den på.

ENVISHET OCH UTHÅLLIGHET HOS ÄGAREN ETT MÅSTE

Förutsättning 1 för en seriös Dobermannägare är med andra ord tid. Som förutsättning 2 skulle man kunna framhålla förmågan att vara en aktiv och trovärdig flockledare, envis, uthållig och försedd med en stor portion humor. Det är bra att vara lite "fighter", och inte låta sig nedslås av motgångar. För de kommer! En växande Dobermann sätter gärna sin ägare omsorgsfullt på prov. Den är otroligt aktiv, utan att vara illvillig, och all tid som husse eller matte inte ägnar åt den, aktiverar den sig själv. Det ska sägas på en gång: en Dobermann kan vara mycket påhittig i det avseendet! Tyvärr händer det att valpköpare inte förrän hunden har blivit en riktig pina drar sig till minnes de varningens ord uppfödaren försökte inpränta innan affären var ett faktum.

Det inträffar emellanåt att misslyckandet blir kapitalt och den en gång så entusiastiska valpköparen inte nog snabbt kan bli av med sin hund. Ofta, som med alla aktiva och krävande raser, är det företrädesvis årsgamla hanhundar som söker nya hem. De är i regel glada slynglar som fordrar ansenliga portioner tid, lika mycket kärlek, en stor skopa ovett och massor av uppfostran - sedan blir också de trevliga hundar. De som i vuxen ålder är mest framstående mentalt är inte sällan de som varit mest energiska som unga.

Därmed inte sagt att omplaceringar är någon lätt sak, allra minst för Dobermannen som i hög grad fäster sig vid sin familj och inget hellre önskar än att förbli den trogen. Hyser man redan innan valet av ras minsta tvivel om huruvida man har möjligheter att göra en Dobermann rättvisa, då ska man köpa en annan hund. Självrannsakan är nödvändig.

UPPFÖDARENS ROLL

Dobermannen är ingen ras som rekommenderas för den oerfarne, men inte alla uppfödare säger kategoriskt nej. Förstagångshundägaren har stundom en fördel: han/hon lyssnar på sin uppfödare och är mottaglig för råd och anvisningar. Lika väl som medvetenheten om hundens egenskaper måste vara uppenbar hos den blivande Dobermannägaren, kan det inte nog poängteras vilket ansvar som å andra sidan vilar på uppfödaren. Arbetet är inte avslutat i och med att valparna flyttar hemifrån, det är istället då det verkligen tar sin början. I perioder, t ex runt hundens könsmognad, upplever många att de har snudd på dygnet-runt-jour.

 

Eftersom en bra uppfödare utgör ett stöd i vått och torrt, är det klokt att se till att en god kontakt etableras redan från början. Tidvis har det varit lätt att sälja Dobermannvalpar (förutsatt att inga krav ställs på köparen vill säga), vilket lockat en del mindre nogräknade valpproducenter att försöka fylla på plånboken. SVENSKA DOBERMANNKLUBBEN rekommenderar uppfödare vars avelsdjur uppfyller vissa minimikrav. Klubben kan visserligen inte garantera att alla valpar är praktexemplar men utsikten att få en hyfsad hund är god.

DOBERMANN OCH MYTERNA

För många människor utgör Dobermannen inkarnationen av en livsfarlig, blodtörstig vakthund. I litteratur såväl som film eldas denna inställning under. Utseendemässigt "gör" den sig på vita duken. Därtill syns det att den är snabb- ingen filmhjälte springer ifrån en Dobermann.

En annan anledning är den seglivade och väl befästa föreställningen om Dobermannens skarpa mentalitet som kan härledas ända från 1900-talets början. Dobermann av idag är dock en civiliserad hund med samarbetsvilja och socialt sinnelag. Dessvärre har förändringen gått många förbi. Envisas populärkulturen med att framställa Dobermannen som en fyrbent demon får det självklart följder. Det är inte ovanligt att omgivningen reagerar negativt redan på den lilla Dobermannvalpen, för att inte tala om vilken effekt en vuxen hund kan ha, det är sällan någon kommer fram och vill klappa.

Ofta lockas mindre lämpliga spekulanter till rasen, och då gäller det verkligen för uppfödarna att säga nej och vägra sälja valpar om hunden endast ska fungera som "värsting". I annat fall binder man bara ännu mer ris till den börda av misstro och fientligt bemötande som Dobermannen redan har att bära.

DOBERMANNENS SINNELAG

För att få en bild av den ideala mentaliteten är standarden till ledning. Där sägs: "Dobermannen ska till sin karaktär vara vänlig och fredlig. Den är mycket trogen sin familj och barnkär. Eftersträvansvärt är måttligt livlig temperament, samt måttlig skärpa och retningströskel". Målmedveten avel har tonat ned den utpräglade skärpan som hundarna hade i början av 1900-talet, och dagens hundar närmar sig standardens ideal. Dagens svenska Dobermann har något låg skärpa, försvarslust och dådkraft. Strax under 50% av de prövade hundarna godkänns i korningens mentaldel. Det märks ett ökat intresse från uppfödarna att deras avkommor MH-beskrivs. För snäll kan Dobermannen däremot aldrig bli, eftersom tålamod och fördragsamhet har sitt ursprung i självsäkerhet och pondus. En Dobermann med bra mentalitet behöver inte demonstrera sin styrka genom tesen "anfall är bästa försvar".

DOBERMANN OCH VAKTINSTINKT

Även om avel och utveckling satt sin prägel på Dobermannen är den ur flera aspekter sitt ursprung troget. Inte minst när det gäller försvarsinstinkten. En Dobermann har kontroll på omgivningen, det ingår i rasens livsuppgift att slå larm och skulle hus och hem hotas är den en pålitlig försvarare. Det kommer inga objudna besökare till ett hus där en Dobermann väntar. Däremot ska hunden vara öppen och glad när välkomna gäster stiger över tröskeln. Hunden med bra mentalitet vågar stå på sig även i en situation som fordrar verkligt mod. Generellt kan man säga att Dobermannens vaktinstinkt sällan är något som behöver uppmuntras, den finns där ändå. Stoppar man inte sin hund i tid blir den gärna förtjust i att höra sin egen stämma

Omgivningens reaktion på en ung (de är inte mentalt fullvuxna förrän vid 3 års ålder), lite osäker Dobermanns första försök att imponera kan skapa ett beteendemönster som sedan är svårt att bryta. Unghunden som kommer på hur lätt det är att skrämmas tycker sig ha dragit en verklig vinstlott- det krävs inte mer än hög röst och våldsamma kast i kopplet för att motståndaren ska vika undan. Upplevelsen, kanske i kombination med ett trist liv, kan egga hunden att raffinera metoderna. Ett aggressivt koppelbeteende kanske kan accepteras hos en dvärghund men hos en Dobermann ser det mycket illa ut.

DOBERMANN MED ANDRA HUNDAR

Även om Dobermannens relation till människor är okomplicerad så kan förhållandet till andra hundar vara mer intrikat. Hanhundsilska, som bottnar i en dominant läggning, är vanligt. Motion i kvarterets rastgård är inte att rekommendera eftersom Dobermannhanen gärna vill förvissa sig om att de andra herrarna i hagen förstår vem som är boss. Med småhundar kan det fungera, inställningen är gärna lätt nedlåtande, Dobermannen uppträder snudd på snorkigt och negligerar dem, medan en jämbördig motståndare upplevs som mer provocerande.

Flera hanhundar i samma familj är inte att rekommendera. Dobermanntiken är i allmänhet mer avspänd och går gärna på promenad med andra hundar, också de av samma kön. Lite tillspetsat kan man tycka att som flockledare är det ägaren som bestämmer när det ska slåss, men i synnerhet för en vuxen hanhund är det en ordning som är svår att acceptera. För ägaren gäller det ibland att ha ögon i nacken...

Däremot ska en Dobermann i arbete ha förmågan att helt koncentrera sig på den tilldelade uppgiften. Ett exempel är lydnadsprovets platsliggning där varje önskan om att visa sig störst, bäst och vackrast ovillkorligen sätts åt sidan. Det är förnuftigt att redan i tidig valpålder presentera Dobermannen för hundar av varierande raser. Positiva upplevelser av hundkompisar kan den inte få för mycket av.

DOBERMANN OCH JAKT

Tidigt bör man också stävja Dobermannens lust att jaga, inte sällan slår den ut i full blom vid ettårsåldern, den kan komma från en dag till en annan. Visar hunden tendenser till ett oönskat viltintresse kan man inte lägga ner nog med träning för att få bort det. Blir ovanan befäst, vilket är lätt eftersom Dobermannen är snabb och en lyckad harjakt är tillräcklig belöning, kan ovanan vara snudd på omöjlig att få bort.

DOBERMANN OCH SKÖTSEL

Tillfredställs Dobermannens krav på aktivering och motion är den i övrigt lättskött. Den tid som andra hundägare borstar och kammar, kan den som har Dobermann ägna åt träning och utevistelse. Emellanåt ser man över sin hund, klipper klorna, rengör öronen och ger den ett bad om så skulle behövas.

DOBERMANN OCH FRAMTIDEN

Trots Dobermannens traditionella roll som brukshund skulle rasen tjäna på att upptäckas av fler tävlingsintresserade. Den är uthållig och envis, egenskaper som kan få ägaren att slita sitt hår, men som andra gånger är en tillgång. De kan utgöra just det där lilla extra som gör att hunden söker rätt på ett spår som verkade gå evigt förlorat, som gör att den orkar gå om sin värste konkurrent i uppförsbacken innan mål, som gör att den letar och letar i sökrutan trots att det bara är sekunder kvar...

Dobermannen ställer stora krav på sin ägare- man ska gå in i hund köpet med vidöppna ögon - men den ger valuta för all den tid man lägger ner på den. Samtidigt, i den sanna Dobermannen, bor en hund som vill vara nära, nära sin ägare. Som vill sitta i knäet och ligga i sängen under täcket. En hund som aldrig skulle låta sig mutas av en korvbit, utan i vått och torrt är BÄSTA VÄNNEN. Eller som det uttrycktes i en norsk rastidning: "Dobermannen är som en Ferrari, svårkörd- men när handlaget sitter sällan omkörd".